Olika former av registrering

Registreringsalternativ

Varumärkesregistrering görs områdes- eller landsvis enligt tre olika system. Ansökan om varumärke kan ske som
1) nationell ansökan i respektive land,
2) ansökan om EG-registrering (gemenskapsvarumärke) som ger skydd i samtliga EU-länder eller
3) internationell ansökan där man väljer de länder där man vill erhålla skydd för sitt varumärke. Förutom alla länder i Europa (EU) är även länder som USA, Japan och Australien anslutna.

Nationell registrering

En nationell ansökan är lämplig om det är den första ansökan, om det bara är ett fåtal länder man är intresserad av eller om det land man vill registrera märket i inte har anslutit sig till den internationella överenskommelsen (Madridprotokollet). I Sverige lämnas ansökan in till Patent och Registreringsverket (PRV). Först undersöks om ansökan uppfyller de formella föreskrifterna för en registrering. Varumärkeslagen anger regler för vad som inte får registreras. Kravet som ställs på ett varumärke är att det kan återges grafiskt samt att det kan särskilja ett företags varor och tjänster från andras. Om inga hinder föreligger utfärdar PRV en kungörelse om registrering och bereder därmed andra varumärkesinnehavare att göra invändningar mot registreringen. Om de eventuella invändningarna anses obefogade av PRV, består registreringen.

Europeisk registrering EG-märke

Genom en enda ansökan kan man erhålla varumärkesskydd i EU:s samtliga medlemsländer. Ansökan inlämnas antingen till PRV eller direkt till den centrala registreringsmyndigheten i Alicante, Spanien. Det engelska namnet på registreringsmyndigheten är Office for Harmonization in the Internal Market, OHIM.

Då ansökan nått OHIM kontrolleras först att de formella kraven för ett varumärke är uppfyllda. Man kan beställa s.k. nationella sökrapporter. Då sänds ansökan till medlemsländernas registreringsmyndigheter där rapporter över de nationella märken och ansökningar som kan utgöra hinder tas fram och meddelas sökanden. De länder som inte gör denna granskning är Tyskland, Italien och Frankrike, varför behovet av en förhandsgranskning är extra viktig i dessa länder. OHIM kungör ansökan, varpå en tremånaders invändningsperiod följer. Om inga invändningar inkommer eller om inkomna invändningar undanröjs utfärdas ett registreringsbevis som omfattar hela EU.

En nackdel med gemenskapsvarumärket är att ett hinder i ett enda medlemsland stjälper hela ansökan.

Internationell registrering

Tack vare Sveriges anslutning till Madridprotokollet kan man genom en enda internationell registreringsansökan få sitt varumärke registrerat i ett flertal länder. Den internationella ansökan måste baseras på en nationell ansökan eller registrering och skall således avse samma märke som basansökan/registreringen samt omfatta samma varor och/eller tjänster. I ansökan anges i vilka av de länder som anslutit sig till samarbetet man vill att registreringen skall gälla, s.k. designering. Efter PRV:s granskning av ansökan vidarebefordras den till WIPO (registreringsmyndigheten). Om WIPO efter en formell granskning godtar märket registreras det och skickas därefter till de designerade länderna för en nationell granskning. Respektive land prövar då ansökan enligt sin nationella varumärkeslag. En ansökan kan avslås i ett land men bifallas i ett annat.

Den internationella ansökan samt registreringen är dock beroende av den nationella basansökan/registreringen. Om basansökan inte kan registreras eller om basvarumärket avregistreras inom fem år från ansökningsdagen för den internationella ansökan, faller även den internationella ansökan och registreringarna i alla länderna. Om basansökan/registreringen faller kan innehavaren ansöka om att omvandla sina internationella ansökningar/registreringar till nationella ansökningar/registreringar i skyddsländerna.